Kriskommunikation i samhällets tjänst

Vad är en kris och vem bestämmer att det är en kris? Och framför allt hur fungerar kommunikationen vid en kris?

Wikipedia definerar kris som en svår process (av olika slag) och begreppet kommunikation definieras ofta som en handling eller aktivitet som på något sätt får en effekt eller reaktion hos mottagaren.

Foto: Foto: Yannickgar CC flickr

För några veckor sedan var jag på SKL:s Trygghetsdag med fokus på kriskommunikation (Dokumentation från SKL:s Trygghetsdag).

Dagen var fylld med föreläsningar från företag, myndigheter och kommuner som delade med sig av olika typer av kriser de varit med om och då hur kommunikationen har fungerat. Vi avhandlade allt från vulkanaskans oväntade konsekvenser på omvärlden till Östersunds parasiter i dricksvattnet…och däremellan mediastormen mot SOS, Mutskandalen i Göteborgs kommun m.m.

Bra och intressant på många sätt, men jag saknar verkligen diskussionen om hur samhället kan använda människorna som befinner sig i en krissituation på ett mer strategiskt och planerat sätt än vi gör idag, både för att sprida, analysera och följa upp händelser och aktiviteter.

Det finns många goda exempel med kommuner och myndigheter som kommunicerar vid olika typer av kriser, fel och problem, och visst är det bra men jag saknar ett mer samlat grepp.

Inledningsvis konstaterade vi på seminariet hur snabbt information idag sprids med smartphones och internet via sociala medier, men det landade aldrig i något riktigt konkret utan blev mer ett konstaterande! Människor i  kris- och nödsituationer kommunicerar och det går snabbt med den teknik och de tjänster som finns tillgängliga för många idag.

MSB berättade om sin webbplats krisinformation.se och hur de använder sociala medier både som ett sätt att sprida olika typer av krisinformation bl a via facebook och twitter kontot @krisinformation (tidigare också @red_krisinfo) men också som ett sätt för omvärldsbevakning.

Visst är allt det här bra och steg i rätt riktning, men visst finns det ändå mycket mer vi kan göra?! Myndigheter, sjukvård, polis, räddningstjänst etc borde väl på något sätt kunna enas och samarbeta om nationella riktlinjer för kommunikation via sociala medier vid olika typer av krissituationer?

I stort sett alla medborgare vet idag att de ska ringa 112 vid olika typer av akuta händelser – Skulle vi inte kunna använda och utveckla det faktum att vi har andra teknikstöd än telefonlinjen idag?

Idag har de flesta mobila plattformer inbyggd GPS som taggar platsen där du är, den har en kamera  för både stillbild och film. Vad och hur kan det användas på ett mer strategiskt sätt?

Hur kan människorna i en krissituation bli en del av samhällets kriskommunikation, mer än en del av ”bruset” ?

Kan press och media användas på andra sätt än vi gör idag för kriskommunikation?            

Foto av: Skrotmumrik CC flickr

Hur kan VMA och ”Hesa Fredrik” utvecklas? Kan den här informationen också spridas i sociala medier?

MSB har tagit fram WIS som är ett nationellt webbaserat informationssystem framtaget för att underlätta informationsdelning mellan aktörerna i det svenska krishanteringssystemet före, under och efter en kris. Det kanske skulle finnas ett liknande system för samhällsmedborgarna? Eller ska medborgarna vara en del av systemet? Eller ska vi utveckla en gemensam app för krisrapportering oavsett myndighet/organisation?

Inom många myndigheter finns  ”TIB” som ett begrepp och är en förkortning på ”Tjänsteman I Beredskap” – De här är nyckelpersoner som alltid finns tillängliga vid händelse av en krissituation. Skulle människor med stor räckvidd i sin kommunikation kunna vara ”MIB” – Medborgare I Beredskap” med uppgift att vara en del av samhällets kriskommunikation?  Det finns redan idag ett gäng tjänster för att mäta räckvidd så som Klout  PeerIndex  Kred eller ProSkore ?  T ex personer med en Klout scoore över 70?

På twitter kanske nationella hashtags kan användas vid olika typer av händelser #brand #bilolycka #inbrott #rån#misshandel #utsläpp #smitta etc för att på så sätt kunna enklare fånga upp den här informationen i olika typer av omvärldsbevakning.

Det går säkert att hitta liknande funktioner för Facebook, Google+, Foresquare, Gowalla och andra kanaler och tjänster.

Visst finns det många om och men – Vem är källan? Hur ska vi agera? Vem ska agera? Vad och Hur? Ansvar? Sekretess? etc

Men visst borde vi kunna samlas och starta en diskussion för att utveckla kriskommunikationen i samhällets tjänst, trots alla frågetecken?!

I varje fall jag tror att det finns mycket kvar att göra som skulle kunna göra skillnad i en kris.

Vad tror du?

Finns det behov av att utveckla kriskommunikationen eller fungerar det bra som det är idag?

Är det upp till varje organisation, myndighet eller företag att utveckla sina egna kanaler och tjänster eller finns det en vinst och nytta med att samordna och enas också?

Har du bra tips och exempel på väl fungerande kriskommunikation där medborgarna/invånarnas potential och kapacitet tas till vara genom sociala medier eller liknande tjänster?